Jag hoppades att det skulle gå, jag trodde att det gick men det gick inte. Igår skulle jag göra den första bandyträningen på tre-fyra år och jag hoppades hoppades hoppades verkligen att det skulle gå bra. Jag ställde mig i mål och stod i 55 minuter innan jag gick in i omklädningsrummet. Det var inte för att det gjorde ont, inte för att det gick dåligt, det gick över förväntan. Med tanke på att jag inte stått i mål på så länge så blev jag nästan förvånad själv hur snabbt jag kom in i det, det kändes bra. Jag tänkte att det är bra att inte anstränga handen för mycket redan första träningen, det var därför jag gick in tidigt.

Men direkt i omklädningrummet kände jag att det var nånting fel med min tidigare opererade hand, den svällde upp, rejält. Den började göra ont och smärtan sitter fortfarande kvar nu fredag-morgon så de förhoppningar som jag hade på att komma tillbaka till bandyn är nu helt borta, om jag inte får tag i en riktigt jävla bra handläkare som kan säga något annat än de tidigare läkarna som alla sagt; "Det kommer bli bra med rehab" Va fan rehab hjälper till för rörligheten men vad ska jag göra åt att den sväller upp så fort jag får en smäll då? Det har dom inget svar på.

Jag var hos en arbetsterapeut som är speciallicerad på händer och det var nästan så att jag visste mer än henne, det kändes skiiiiitbra. Eller hur..

Men jag ska i alla fall få tag i någon och har ni några tips på någon bra läkare som kanske kan göra min hand bra igen och rädda en bandykarriär så tipsa mig gärna, för det är ju så jävla kul att spela, det tror jag märktes på träningen igår.



Inte jag men Daniel Kjörling, svensk landslagsmålvakt.